Kippan är försvunnen!
Klockan 11:30 befann jag mig i skolan ute på VFU och lyssnade till duktiga elever ur en klass som jag följer samtidigt som jag fick ett sms från Christina. För att hålla gott exempel för eleverna svarade jag inte på smset utan väntade tills lunchrasten då jag ordnade en kopp choklad och satt mig ute på skoltrappen in till personalrummet för att steka mig lite i det sköna sommarvädret. I smset stod det:
"Ring mig så fort du kan"
Att något speciellt skett var inget jag funderade över. Istället trodde jag att hon ville ta något via telefon istället för sms utan att störa då hon troligtvis visste att jag arbetade. Så med ett gott humör ringde jag upp henne, nyfiken på att få höra hur det gick med Kippan som jag visste att hon hämtat från Nina Melin redan dagen innan eftersom hon redan hunnit para sig två gånger med Lot under ett dygn. Men nyheterna om Kippan var inte goda...
Tidigt under morgonen hade Kippan fått syn på en katt och stuckit efter den och kom inte tillbaka. Enligt mina egna teorier så gjorde hon säkert som hon brukade och jagade iväg den en liten bit då hon aldrig brukar försvinna långt utan allt brukar handla om några sekunder innan hon kommer tillbaka. Men den här gången hade hon ingenstans riktigt dit hon skulle gå tillbaka. Tillbaka för henne var hem till sin familj i Rosersberg. Att hon tillfälligt bodde i Gävle och skulle tillbaka till det huset var troligtvis inget hon lade en tanke över. Hon är trots allt bara en hund.
Vart hon egentligen sprungit är svårt att veta men under förmiddagen berättade vittnen att de sätt henne vid Tranmuren och Järvsta området.
När jag lade på luren så var jag i panik. Talade relativt lugnt, drack upp chokladen, skickade sms till Anna och Krister om att Kippan stuckit ifrån Christina innan jag gick in på toan. Där bröt jag ihop. Tårarna började rinna och det blev svårt att andas. Mitt i allt ringde Anna och frågade ifall jag skämtade. Hur mycket jag än önskade att jag skämtat så var det tyvärr ren sanning...
Vid det tillfället hade jag ingen aning om vart hon sprang. Jag visste bara att hon stuckit efter en katt, så av ren förhoppning stannade jag kvar i skolan en timme till och enbart väntade på samtal ifrån Christina (troligtvis av chock, i efterhand förstår jag inte varför jag inte åkte direkt). Kippan har ju aldrig under sina fem år med mig varit rymningsbenägen, så hon hade väll enbart gått vilse. Men hon skulle säkert hitta tillbaka. Men hon ringde inte. Så när en rast kom så gick jag en timme tidigare ifrån skolan då jag helt enkelt inte klarade av att vara kvar där. Tårarna trängde sig på så pass att jag inte längre kunde svälja den ömma klumpen i halsen på mig liksom hjärtat slog i ren panik inom mig. Att koncentrera mig på arbete nu var inget jag klarade av.
När jag kom hem så gick jag en promenad med Sol och Krille för att sedan sitta på tomten och dricka juice samtidigt som jag grät (fortfarande i chocktillstånd där jag blev handlingslös och rädd för att möta faktum). Jag ville så gärna åka på en gång till Gävle och leta efter Kippan, men rädslan för att hitta henne påkörd och död eller för allvarligt skadad så att hon dog på plats var något jag inte klarade av att se. För det var de enda jag kunde tänka mig skulle hända nu när hon var på rymmen. Så jag hoppades rent utav att Christina skulle ringa och säga att de hittat henne. Och det gjorde hon! Hon berättade att Kippan kommit tillbaka och mådde bra. Men så mitt i samtalet när vi båda började pusta ut så avbröts Christina av sin mamma som hon började prata med. Då kom det fram till att det inte var Kippan som kommit tillbaka. De hade sätt fel. Det var bara Miloo och Hanni i huset. Så oron startades om på nytt.
Vi bor ju på Kungsvägen i Rosersberg.
När vi kom upp var klockan 15:30. Direkt åkte vi långsamt på den trafikerade vägen 76 och automatiskt kollade jag i diken och blod på vägen då jag psykiskt sätt redan var inställd på att hon var död. Christina gick från Järvstakroken och upp mot Mårtsbovägen och pratade med människor där för att se ifall de sätt eller hört något. Krister gick längst järnvägen i Järvsta och jag från Järnstakroken till Garvakroken och bort förbi järnvägen där jag knackade dörr.
Inget tips. Det kändes tungt. Det enda vi hört var att någon hört två hundar bråka och slutligen ett skrik i Järvsta. Ett hemskt tips som åter fick mig att börja gråta där jag gick på min runda i sökan efter Kippan som jag ständigt visslade på med den signalen som jag använt till henne sedan hon var valp.
Klockan 16:00 fick vi tag på ett bra tips om ett vittne som sätt Kippan vilket ledde oss bort mot Mårtsbo. Så längst hela Mårtsbovägen knackade vi dörr. Christina åkte sedan bort mot Kubbo för att knacka dörr där medan Krister och jag åkte bort mot Sveden och knackade dörr. Jag och Krister hittade inget vittne, men Christina hade hört att de sätt Kippan här vid 15:00 där hon sprang och tillbaka mellan Sveden och Kubbo. Vilket betydde att vi i alla fall var på rätt spår! Då visste vi att hon levde 15:00 och sprang som en galning.
Längst ned till höger är det en vit ruta (ett hus), det mörka mellan vägen och huset
är diket som var fyllt med vatten. Över det diket fanns en liten bro från huset till vägen
Christina valde att åka bort hela vägen till Kubbo medan Krister och jag stannade i Sveden för att leta vidare längst skogsvägarna söderut med bilen (vägen längst ned till vänster, vita pricken högst upp till vänster är startpunkten på skogsvägarna). Vi hade vevat ned rutan och visslade ständigt på henne. Vid det tillfället närmade sig klockan 18:00 och jag hade gett upp hoppet och blivit som helt tom i både kropp och själ. Så sa jag: Vad skönt det hade varit ifall Kippan sprang upp här på vägen nu...
Men i mitt inre var hon redan död. Det enda jag hoppades på nu var att hon inte låg någonstans och led. Christina hade ringt djursjukhuset och Kippan låg inte där, ifall hon kom in skulle de höra av sig. Men vem sade att hon inte kunde ligga i skogen och dö ändå? Det var en varm dag. Och med tanke på hur vitten beskrivit henne springa som en galning från morgonen så fruktade jag värmeslag eller utmattning.
När vägen tog slut körde vi tillbaka och körde till höger för att fortsätta leta längst skogsvägarna. Vad fort allt hade gått började jag tänka. 10/5 började hon löpa, 12/5 klarade hon VP, 14/5 fick hon ua på ögonen, 20-21/5 parades hon, 22/5... dog hon? Kunde det inte sluta hända saker nu? Jag orkar inte mer! Så hände det helt otroliga. Längre fram på vägen fick jag syn på en bro över ett dike vid skogsvägen och där travade Kippan över!
Hastigt skrek jag DÄR ÄR HON och hoppade ut ur bilen som Krille hastigt stannat. Jag ropade på hennes namn och stod stilla någon meter ifrån bilen och såg hur hon kollade på mig. Såg hennes blick som såg frånvarande ut som om hon var upptagen och blivit distraherad utav mig. Jag började att gråta och satt mig ned på huk innan jag åter upprepade hennes namn. Kippan, det är ju jag. Då såg jag hur hon drog bak öronen, började vifta på svansen och hukade ned kroppen innan hon galopperade mot mig. Glädjen och lättnaden var ofattbar och obeskrivlig! Den jag älskade mest som jag redan trott varit död hade som vaknat upp till liv igen i mitt liv.
Det märktes att hon var panikslagen på ögonen och i hennes beteende som inte var som det brukar, jag kände knappt igen henne. Adrenalinet sjönk långsamt vilket märktes på att hon plötsligt började halta och blev väldigt stel. Att hon var öm i muskler och leder förstod jag direkt, men när jag granskade trampdynorna hittade jag en till anledning till hälta (slitna och heta). Direkt så sökte vi upp veterinär för att kolla igenom henne ifall hon hade några andra skador, vi hade trots allt ingen aning om vad hon varit utsatt för och vilka smällar hon eventuellt varit utsatt för. Och jag ville inte märka av dem först när adrenalinet och paniken släppt! Men veterinären sade att hon mådde bra utöver det som jag själv uppmärksammat. Så det kändes ändå som en lättnad.
Kippan dagen efter vilar ute på tomten
I efterhand fick jag höra att Kippan redan hos Nina stuckit 8 km söderut, men den gången fick de tag på henne igen. Av vitten fick vi höra att hon sprang ifrån människor och var väldigt skygg mot dem liksom att en man sätt henne vila vid 16-17 tiden, men när han försökte locka på henne så sprang hon iväg så fort hon kunde. Så det känns bra att hon i mellanåt i alla fall tog hand om sig själv. Annars tror jag faktiskt att hon sprungit tills hon stupat...
Detta är första gången jag någonsin lånar ut min hund till någon annan. Har inte ens behövs hundvakt utan allt har tidigare ordnats inom familjen som hon bor med, så de är med i hennes flock och bor i hennes hem. Så att låna ut henne kändes tungt och psykiskt jobbigt då jag själv inte är van vid att vara borta ifrån Kippan. Antagligen var det detsamma för Kippan... vilket ger mig dåligt samvete då jag inte riktigt tror att hon mått så bra utav att skiljas från mig. Trots att vi bara pratar om två dygn innan hon stack andra gången. Jag kan ha fel, för hon kan lika gärna ha stuckit andra gången efter katten och sedan bara inte vetat vart hon skulle mer än hem till Rosers. Vad vet jag? Mer än att det inte känns bra?
Så att lämna tillbaka Kippan nu om 10 veckor känns inte bra. Inte bra alls. Det är inget gentemot Christina som också blev orolig och letat som en tok efter Kippan! Detta tror jag lika gärna skulle kunna ske hos någon annan som tagit henne. Men problemet är snarare mig, det psykiska att lämna ifrån Kippan igen. Till Christina eller någon annan. Första natten kunde jag inte sova, jag bara grät, drömde mardrömmar och vaknade med tårar för att sedan på morgonen må så dåligt att jag inte klarade av att åka till jobbet. Det blev lite bättre under eftermiddagen men så fort jag skulle sova igen så hände samma sak som natten innan och lika så morgonen. Min teori är att jag fortfarande är chockad. Kan gråta när och hur som helst + svårt att sova. Angående att jag mår dåligt på morgonen men blir bättre fram mot lunch tror jag kan bero på någon sorts ångest att behöva skiljas från Kippan. Testade även att gå runt kvarteret med Sol och Krister bara för att testa komma ifrån Kippan. Vilket ledde till att jag bröt ihop. Det kändes då precis som när hon var borta, precis samma känsla och panik.
Så i stora drag tror jag att jag mår sämst mellan Kippan och mig. Men visst märker jag att även hon blir orolig när jag går från rum till rum och haltar gärna med mig fast det gör ont bara för att hon vill vara med. Hon visar även stor glädje varje gång jag kommer tillbaka (varit på toa, hämtat vatten...) som hundar brukar visa när man kommer hem från jobbet. Bara det gör mig tårögd!
Men Christina är en sund människa och uppfödare. Så jag är säker på att vi kommer att lösa det här tillsammans!
Ska även här passa på att tacka alla som på ett eller annat sätt hjälp till för att hitta Kippan! TACK!
Oj oj oj kunde inte läsa hela inlägget.
Tårarana sprutar.
Så himla glad att det blev ett lyckligt slut...
Oj oj oj!
Inte kunde jag läsa hela inlägget.
Tårarna sprutar.
Skönt att det blev ett lyckligt slut...
Ja usch det är ett läskigt inlägg!
Ja hon drog här med, öppnade 3 dörrar och bestämde sig för att gå. Hade inte en tanke på det när jag stängde dörrarna. Hon hade ju varit så lugn och trygg. Tror att det berodde på att hon blev helt ensam, ingen annan hund. Men som sagt. Här är det en liten ort och snabbt kom beskedet att dom sett henne 3 km från oss. Sen följde vi vägen mot Kramfors och vid hammarsbron kom hon små travande efter vägen. Hon höll sig mycket bra på vägkanten och jag tror fasiken hon tittade åt båda hållen innan hon korsade vägarna ;-) Så hon är inte alldeles dum. ;-) Jag var riktigt glad för din lydnads träning för jag gjorde som du, kastade mig ur bilen,kan säga att tårarna steg på mig med. Avskyr när en hund fösvinner. Och nu var det inte min egen ens. Har aldrig hänt. Kommenderade ligg ca 25 m från henne och hon la sig direkt. Gick sakta till henne och pratade med henne. Hon hoppade direkt in i baksätet och la sig bakom sätet så nöjd så. Var hemskt när hon försvann igen sen. Men tror nog att Christina är förberedd nu så jag tror inte det händer igen. Hoppas hon är dräktig. För det gillade hon i alla fall att bli ;-) Nina
Nej och jag visste inte att hon var rymningsbenägen, då hade jag ju sagt det! Men under alla sina 5 år har jag tagit hand om henne och när jag varit borta har hon varit hemma och tagits hand om av familjemedlemmar. Så det är inte heller något jag utsatt henne för tidigare.
Så vi alla är mer informerade nu om Kippan och litar på Christina. Men psykiskt är det jobbigt ändå. Håller i alla fall tummarna för valpar, det vore ju så kul!
